En introduktion till science fiction
av L. Ron Hubbard
(forts.)

När man blandar science fiction med fantasy har man inte en ren genre. För en professionell författare är dessa två separata genrer. Jag märker att det numera finns en tendens att blanda ihop dem och sedan ursäkta resultatet genom att kalla det ”fantasifull skönlitteratur”. De går faktiskt inte så bra ihop: science fiction måste, för att vara trovärdig, grundas på någon grad av rimlighet; fantasy erkänner inga gränser alls. Att skriva science fiction kräver noggrannhet från författarens sida; att skriva fantasy är lika lätt som att promenera i parken. (I fantasy saknar killen ett svärd och pang!, plötsligt håller han ett magiskt svärd i handen.) Detta innebär inte att den ena genren är bättre än den andra. De är helt enkelt väldigt olika sett från en yrkesmässig synpunkt.

Men det finns mer att säga rörande detta: science fiction, särskilt under dess guldålder, hade en uppgift. Jag kan naturligtvis inte tala för mina vänner från den perioden. Men från Campbell och från diskussioner med andra författare från den tiden, fick man ett mycket bestämt intryck av att de slog hårt på trumman för att få ut människan i rymden.

Vid början av den perioden betraktades science fiction som ett slags hiskeligt styvbarn inom den litterära världen. Men det värsta var att vetenskapen som sådan inte fick den uppmärksamhet, de bidrag eller regeringsanslag den borde ha fått. Det måste finnas ett mycket stort intresse och efterfrågan från allmänheten, innan politikerna pungar ut med de pengar som är nödvändiga för att verkligen få sprätt på saker inom ett område.

Campbells stall av författare var en samling lysande stjärnor. Bland dem fanns några av de absolut främsta namnen. De förbättrade genrens litterära kvalitet. Och de startade det som gav den ett oerhört uppsving i popularitet.

Ett år eller så efter det att guldåldern hade börjat, kommer jag ihåg att jag gick in på den vetenskapliga avdelningen vid ett större universitet. Jag behövde vissa uppgifter om cytologi för min egen seriösa forskning. Jag fick ett vänligt mottagande och gavs referenslitteratur, när jag upptäckte att rummet gradvis höll på att fyllas. Men inte med studenter utan med professorer och dekaner. Det hade viskats runtom på kontoren vem som var på biologiavdelningen, och innan jag visste ordet av skakade jag en massa händer och möttes av glada ansikten. Och vad ville de veta: Jo, vad jag tyckte om den och den berättelsen? Och hade jag träffat den eller den författaren nyligen? Och hur var det med Campbell?

De var hängivna sin litteratur! Science fiction!

Och de var stolta över det!

Under en tid, före och efter andra världskriget, umgicks jag ganska mycket med den nya eran av forskare, grabbarna som byggde bomben, och som började få kläm på det där med raketer. De var alla science fiction-fantaster. Och många av de skarpaste forskarna vid den tiden skrev också science fiction vid sidan om.

År 1945 deltog jag i ett möte med gamla vetenskapsmän och science fiction-vänner. Mötet ägde rum hemma hos min käre vän, den oförliknelige Bob Heinlein. Och vet ni vad som var på deras dagordning? Hur man tillräckligt snabbt skulle få människan ut i rymden så att hennes uppmärksamhet avleddes från ytterligare krig på jorden. Och de var killarna som hade regeringens öra och befogenhet att göra det! Vi håller på att lyckas med det. Vetenskapsmännen fick människan ut i rymden, och fick till och med ryssarna att samarbeta ett tag.

Man kan inte fortsätta att leva ett naivt liv och tro att allting sker av en slump, att händelser helt enkelt följer på händelser, att det finns en naturlig tingens ordning och att allt kommer att falla på plats på något sätt. Det är inte vetenskap. Det är ödet, kismet, och så är vi tillbaka i fantasy-världen. Nej, saker och ting planeras faktiskt. Science fictions guldålder, som började med Campbell och Astounding Science Fiction, vann tillräckligt med intresse hos allmänheten och fick en tillräckligt stor läsekrets för att hjälpa till att skicka människan ut i rymden. Idag hör man framstående vetenskapsmän tala på det sätt vi brukade tala under spontana samtal för så länge sedan.

Campbell gjorde vad han föresatt sig att göra. Så länge han hade sin första fru och andra runt omkring sig som påminde honom om att vetenskap var till för människor, att det inte tjänade någonting till att bara skicka ut maskiner för maskinernas skull, att det inte var någon mening med att ge sig ut i rymden, såvida inte uppdraget också hade något att göra med människor, förblev han framgångsrik. Han var en briljant människa och en utmärkt och mycket tålmodig redaktör. Efter det att han förlorade sin första fru, Doña, år 1949 – hon gifte sig med George O. Smith – och när han inte längre hade ett bollplank som fick honom att ta med människor i berättelserna, och när han inte längre hade sitt gamla ursprungliga författargäng omkring sig, lät han sin tidning förfalla, och när den slutligen bytte namn till Analog var hans storhetstid över. Men guldåldern hade sparkat igång allt så att det kommit upp i högvarv. Så Campbell vann trots allt.

När jag började skriva denna roman, ville jag skriva ren science fiction. Och inte i den gamla traditionen. Formerna och stilarna som används när man skriver har förändrats, så jag blev tvungen att uppdatera mig själv och modernisera mina olika stilar och mönster. För att visa att science fiction inte är science fiction på grund av en viss typ av handling, innehåller denna roman element från praktiskt taget alla slags berättelser – detektiv, spion, äventyr, vilda västern, kärlek, luftkrig, allt man kan tänka sig. Allt utom fantasy; den innehåller inget av det. Termen ”vetenskap” inbegriper också ekonomi, sociologi och medicin när dessa sysselsätter sig med materiella ting. Så de finns också med här.

När man skriver för tidskrifter tvingar redaktörerna (på grund av tidskriftsformatet) en att skriva i exakta längder. Jag kunde alltid göra det – det är en sorts förmåga. Men den här gången bestämde jag mig för att inte utelämna något utan bara låta det rulla på, så länge tempot höll i sig. Så jag har kanske skrivit den längsta sf-romanen någonsin. Experterna – och det finns mängder som är kapabla att göra det – kan verifiera huruvida det är så.

Några av mina läsare kanske undrar över att jag inte inkluderar mina egna seriösa ämnen i denna bok. Jag hade inte föresatt mig att hålla dem ute ur detta. Det var bara det att jag satte på mig min hatt som professionell författare. Jag ville heller inte ge någon uppfattningen att jag gjorde ett PR-jobb för mina andra seriösa arbeten.

Det finns de som kommer att titta på den här boken och säga: ”Se här. Vi sa ju att han bara var en science fiction-författare!” Tja, som en av de författare som hjälpte till med att starta människan på sin väg mot stjärnorna, är jag väldigt stolt över att också vara känd som science fiction-författare. Vi har satelliter där ute, människan har gått på månen, vi har sonder som flyger till planeterna, eller hur? Någon var tvungen att drömma drömmen, och en hel del personer såsom de stora författarna under guldåldern och deras efterföljare, blev tvungna att göra en väldig massa människor intresserade, för att detta skulle bli verklighet.

Jag hoppas du gillar romanen. Det är den enda jag någonsin skrivit enkom för att roa mig själv. Med den firar jag också mitt guldbröllop med musan. Femtio år som professionell författare – 1930–1980.

Och som ett gammalt proffs försäkrar jag er att det är ren science fiction. Ingen fantasy. Helt enligt genren. Vetenskap är till för människor. Och samma sak är det med science fiction.

Redo?

Håll i er.

Nu bär det av!

– L. Ron Hubbard, oktober 1980