”Så jag begav mig iväg på en
expedition och började studera livet. Det tycktes
lämpligt att börja med primitiva kulturer.

Aldrig har någon modern forskare
konfronterats med så mycket motstridiga data
eller ämnen och så lite resultat bland dem.”

– L. Ron Hubbard

Foto av L. Ron Hubbard

En sammanfattning av Scientology för vetenskapsmän
En uppsats om svårigheterna med att utföra
forskning i de humanistiska vetenskaperna
av L. Ron Hubbard

Skriven i januari 1969: ”En sammanfattning av Scientology för vetenskapsmän” ger en inblick
inte bara i svårigheterna med vetenskaplig forskning då den bedrivs i de humanistiska
vetenskaperna, utan hur L. Ron Hubbard övervann dessa för att utveckla Scientology.

Jag har i skrivande stund (1969), hållit på med grundläggande forskning om livet och de humanistiska vetenskaperna i omkring trettioåtta år. Det här är grundforskning eller renodlad forskning och är av samma slag som de tidiga filosofernas strävan – att försöka fastställa livets identitet som oberoende av materia och förbunden med den materiella världen och former, ämnen vilka omfattas av de grundläggande och utvecklade vetenskaperna. Skillnaden är att min forskning har genomförts med utgångspunkt i den vetenskapliga metodik jag är utbildad i.

Faktum är att ämnet var alltför okänt och saknade behövlig nomenklatur för att ha ett entydigt namn. Jag säger att det var okänt eftersom det så tydligt inte klarat att hålla samma takt som naturvetenskaperna eller de fysiska vetenskaperna och faktiskt hotas av naturvetenskapen. Vi ser till exempel att protester från dem inom naturvetenskaperna baserar sig på brott mot livet eller missbruk eller vanvård och kränkningar genom oförsiktiga fysikaliska tillämpningar (Science and Survival av Barry Commoner).

För att skydda något måste man veta vad det är. Veta vetenskapligt vad det är. De biologiska DNA-teorierna gäller för livet plus materia och alla försök att generera liv med materia har, än så länge, misslyckats.

Jag drar mig till minnes att mina tankar fokuserades på projektet när jag upptäckte att psykologi- och filosofikurser var otillräckliga för den forskningsuppgift jag hade planerat ...”

Denna gemensamma nämnare för alla intressen, för alla skyddande insatser och för all ”vetenskapliga behållning” hade inte studerats och hade inte namngetts utifrån någon logisk grund som ledde till någon renodlad och förutsägbar identifiering eller resultat. Bergsons ”élan vital” och andra filosofiska spekulationer faller utanför det vi under detta århundrade tänker på som ordentlig, kontrollerad vetenskaplig metodik. Antaganden och Auktoriteter är skrala klippor att grunda förutsägelser på.

Utan ett verkligt namn som anger ämnet som studeras, blev det förstås omöjligt att ta kurser i det. Ämnets svar kunde inte finnas inom de kända områdena, eftersom det i sig självt var okänt, inte enbart till sin identitet, utan också till sina egenskaper.

Jag studerade allt som erbjöds inom matematik och fysik vid ett universitet. Men stoppades sedan av brist på ytterligare akademiska ämnen att studera. Jag kommer ihåg att mina tankar utkristalliserades på projektet när jag upptäckte att kurserna i psykologi och filosofi som gavs var otillräckliga för den forskningsuppgift jag hade i åtanke, då jag inte i någon av dem kunde finna några studenter eller professorer som hade studerat modern matematik eller fysik eller som använde sig av vad jag hade lärt mig att betrakta som vetenskaplig metodik. Ingen av dem erkände de logiska fel (matematik) jag fann i deras ämnen. I sin ordnade värld skulle naturvetenskaparen inte godta den förvirring som existerade i de humanistiska vetenskaperna.

Så jag begav mig iväg på en expedition och började studera livet. Det tycktes lämpligt att börja med primitiva kulturer.

Aldrig har någon modern forskare konfronterats med så mycket motstridiga data eller ämnen och så lite resultat bland dem.

Uppenbarligen skulle det senaste århundradets spurt bland naturvetenskaperna, som till och med då accelererade, lämna det vi känner som de humanistiska vetenskaperna långt på efterkälken och till och med övermanna dem. Och så har visat sig ske.

Jag måste själv lösa de ekonomiska aspekterna med en ytterlig brist på forskningsanslag och medel under förkrigstiden. Det gjorde jag främst genom skrivande och filmer och jag gjorde mycket bra ifrån mig på det, åtminstone tillräckligt för att finansiera allt annat jag gjorde.

Jag skrev en bok under sent 1930-tal efter att jag gjort ett genombrott i ämnet, men boken blev aldrig utgiven.

Slutligen hade jag gått igenom allt virrvarr och ren dimma i de humanistiska vetenskaperna och arbetade med cytologi. Jag var tvungen att studera ämnet under de korta ögonblick jag kunde finna i ett överansträngt och överbelastat liv. Jag fann några ledtrådar till cellulärt minne och hur mönster bibehålls och lade fram en teori om minneslagring i molekyler, vilken jag sedan övergav såsom varande omöjlig, men den dyker fortfarande upp i olika sammanhang.

Rykten om boken och några artiklar gjorde att jag uppmärksammades av Ryssland (via Amtorg), vilka gav mig ett forskningserbjudande. Eftersom det olyckligtvis hade som villkor att jag skulle bege mig till Ryssland (vilket fortfarande var på modet) och krävde av mig ett system för att mäta arbetares arbetspotential där, var jag tvungen att avböja. Detta var lyckosamt eftersom tiden var 1939.

Ideologiska överväganden och krav på bättre kontroll eller undergivenhet av människor fanns inte i mina arbetsplaner.