”Så all skönlitteratur som tar upp sådant som spiritualism,
mytologi, magi, spådom, det övernaturliga och så vidare,
skulle kunna kallas fantasy.”
– L. Ron Hubbard

En introduktion till science fiction
av L. Ron Hubbard
(forts.)

Det var bara ungefär en tiondel av de berättelser jag skrev som var science fiction eller fantasy. Jag var vad de kallade en högproduktiv författare, och dessa områden var helt enkelt inte stora nog för att assimilera allt jag var i stånd att skriva. Jag vann mitt ursprungliga rykte inom andra områden under de åtta åren före intervjun vid Street & Smith.

Utan att säga alltför mycket om det så ansåg Campbell att merparten av de berättelser jag gav honom inte var science fiction, utan fantasy, en helt annan sak. Några av mina berättelser publicerade han glatt som science fiction – bland dem Final Blackout. Många fler, faktiskt. Jag hade själv något av en vetenskaplig bakgrund, hade gjort en del banbrytande arbete om raketer och flytande gaser, men vid den tiden studerade jag olika grenar av människans tidigare kunskap, för att se om hon någonsin hade kommit fram till något giltigt. Detta, och en kärlek till de gamla sagorna som nu kallas Tusen och en natt, fick mig att skriva en hel del fantasy. Campbell lanserade en helt ny tidskrift, Unknown, för att hantera fantasy-materialet. Så länge jag skrev romaner för den, levde den. Men kriget kom och jag och andra gav oss iväg, och jag tror att Unknown dog efter ungefär fyrtio månader. Sådana romaner var lite svåra att få tag på. Och de var inte riktigt Campbells starka sida.

Så om någon försöker säga att science fiction är en gren av fantasy eller en utvidgning av fantasy, är det tyvärr stick i stäv med hävdvunnen professionell användning av termerna. Detta är en tidsålder av blandade genrer. Jag hör olika former av musik mixade tillsammans i något som kan liknas vid en soppa. Jag ser så många olika stilar av dans hopsnärjda till ”en dans”, att jag undrar om koreograferna verkligen känner till dansens olika genrer längre. Det finns idag en utbredd uppfattning att det nya endast har sitt ursprung i konflikter. Det var kanske filosofen Hegel som införde det, men han sade också att krig var nödvändigt för människors psykiska hälsa och en massa annat dravel. Om alla nya idéer måste växa fram ur konflikten mellan gamla idéer, förnekar man också att jungfruliga idéer kan uppstå.

Så vad skulle ren science fiction vara?

Det har antagits att science fiction måste komma från en tidsålder där vetenskap förekommer. Med risk för att orsaka trätor och rabalder – det har jag riskerat att göra under hela mitt liv och fått skörda frukterna av, men det har inte besvärat mig, jag har fortsatt på inslagen kurs och gjort mitt jobb ändå – vill jag påpeka ett par saker:

Science fiction kommer INTE efter fullbordat faktum när en vetenskaplig upptäckt eller ett framsteg gjorts. Science fiction är det möjligas sändebud. Det är en vädjan om att någon ska arbeta på att skapa framtiden. Det är ändock ingen profetia. Det är drömmen som föregår gryningen då uppfinnaren eller forskaren vaknar och går till sina böcker eller sitt labb och säger: ”Jag undrar om jag skulle kunna göra drömmen sann i vetenskapens verklighet.”

Science fiction kommer INTE efter fullbordat faktum när en vetenskaplig upptäckt eller ett framsteg gjorts. Science fiction är det möjligas sändebud. Det är en vädjan om att någon ska arbeta på att skapa framtiden.

Man kan gå tillbaka till Lukianos, andra århundradet e.Kr., eller Johannes Kepler (1571–1630) – som grundade modern dynamisk astronomi och som också skrev Somnium, om en tänkt rymdfärd till månen – eller till Mary Shelley och hennes Frankenstein, eller till Poe eller Verne eller Wells och fundera över om detta verkligen var science fiction. Låt oss ta ett exempel: en man uppfinner en äggvisp. En författare skriver senare en historia om en äggvisp. Han har därmed inte skrivit science fiction. Låt oss fortsätta med exemplet: en man skriver en historia om några slags metallstycken som, när de snos ihop, vispar ägg, men inget sådant verktyg har någonsin existerat i verkligheten. Han har nu skrivit science fiction. Någon annan läser berättelsen en vecka eller hundra år senare, och säger: ”Ah, jaha. Det kanske går att göra.” Och konstruerar en äggvisp. Men oavsett om det var möjligt eller inte, att vira ihop två metallstycken så att de vispar ägg, eller om någon någonsin senare gjorde det, så har mannen likväl skrivit science fiction.

Hur ser du på det här ordet ”fiction”? Det är en sorts homograf. I det här fallet betyder det två olika saker. En professor i litteratur vet att det betyder ”ett skönlitterärt verk vars innehåll är en produkt av fantasin och inte nödvändigtvis grundar sig på fakta; den kategori av litteratur som omfattar verk av detta slag, däribland romaner, noveller och pjäser”. Det kommer från latinets fictio, ett skapande, en formgivning, från fictus, perfekt particip av fingere, att beröra, bilda, forma.

Men när vi binder ihop det med ordet ”vetenskap” (eng. ”science”) och får ”science fiction”, får ordet ”fiction” två betydelser inom samma användning: 1) den vetenskap som används i berättelsen är åtminstone delvis fiktiv; och 2) en berättelse är skönlitteratur, dvs. fiction. Ordboken American Heritage Dictionary of the English Language definierar science fiction som ”skönlitteratur där vetenskapliga utvecklingar och upptäckter utgör ett grundvillkor för intrigen eller bakgrunden; speciellt ett skönlitterärt verk baserat på förutsägelse om framtida vetenskapliga möjligheter”.

Så, med ordbokens definition och efter en hel del diskussioner med Campbell och författarkolleger från den tiden, kan fastställas att science fiction har att göra med det materiella universumet och vetenskaper; dessa kan inkludera ekonomi, sociologi, medicin och dylikt, vilka alla har en materiell bas.

Vad är då fantasy?

Tja, tro mig, om det bara handlade om att använda en livlig fantasi, då skulle en hel del ekonomer, politiker och liknande vara fullständigt kvalificerade författare! Att använda ordet ”fantasifull” om fantasy, skulle vara som att kalla ett bibliotek för ”några ord”. Det vore en överförenkling, en alltför allmän term.

I dessa moderna tider har många av de beståndsdelar som utgör ”fantasy” som en typ av skönlitteratur försvunnit. Man hittar dem knappt ens i uppslagsverk längre. Dessa ämnen var spiritualism, mytologi, magi, spådomskonst, det övernaturliga och många andra områden av denna typ.

Inga av dem hade egentligen något att göra med det verkliga universumet. Detta innebär inte nödvändigtvis att de aldrig haft någon giltighet eller att de inte kommer att återuppstå; det innebär endast att människan, för närvarande, har försjunkit in i ett materialistiskt rus.

Vad är då fantasy?

Tja, tro mig, om det bara handlade om att använda en livlig fantasi, då skulle en hel del ekonomer, politiker och liknande vara fullständigt kvalificerade författare!

De flesta av dessa ämnen bygger på falsarier, men det kommer troligtvis aldrig att komma en tid när alla sådana fenomen har förklarats. Den främsta anledningen till att en så stor mängd kunskap försvann ur sikte är att de materiella vetenskaperna rönt en lång rad framgångar. Men jag har lagt märke till att varje gång den moderna vetenskapen anser att den har kommit ner till kärnan av det hela, springer man in i (och ibland anammar) sådant som de egyptiska myterna om att människan uppstod ur gyttjan, eller något liknande. Det enda jag försöker klargöra här är att det finns en uppsjö av fenomen vi inte kan klassificera som ”materiella”. De är till sin natur icke-materiella, hemmahörande skilt från det rådande universumet. Och oavsett hur felaktiga många av de gamla föreställningarna var, så existerade de likväl; vem vet, det kanske finns delar med en viss giltighet där. Man skulle behöva studera dessa ämnen för att få en fullständig förståelse av all den kunskap och alla de övertygelser som är möjliga. Detta innebär inte att jag öppnar dörren till att någon ska säga att jag tror på alla dessa saker: Jag säger bara att det finns en annan sfär förutom hängiven – och till och med enkelspårig – materialism.

”Fantasy”, när det handlar om litteratur, definieras i ordboken som ”litterär eller dramatisk skönlitteratur som kännetecknas av mycket fantasifulla och övernaturliga element”. Till och med det är en smula begränsat som definition.

Så all skönlitteratur som tar upp sådant som spiritualism, mytologi, magi, spådom, det övernaturliga och så vidare, skulle kunna kallas fantasy. Tusen och en natt var en samling berättelser från många, många länder och civilisationer – inte bara från Arabien som många tror. Dess faktiska titel var Tusen och en natt av underhållning. Den innehåller ett överflöd av exempel på skönlitterär fantasy.